vad hände sen?

En så fin kväll med skratt, prat, vin & öl, dans, musik och "jag har aldrig"- spelet fick mig till att kunna slappna av. 

Direkt när jag kom in i uterummet fick jag en konstig känsla, det var något. Vi hälsade på varandra, jag var blyg och sa inte så mycket till en början. Det började drickas och jag kände mig mer avslappnad. Vi gick ut, pratade, skrattade och du var små elak mot mig. Vi kom in, fortsatte dricka, prata och spela, jag blev fullare och fullare. Det kom mer folk, vilka vet jag inte. Vi gick ut igen flera gånger om, pratade, skrattade och hade det allmänt trevligt. Kylan började komma och regnet föll lite smått. Ytterligare en gång gick vi ut och även in igen. Någon hade vält ut ett glas med vin som jag satte mig ner på huk och torkade upp, trots att andra redan höll på med det. När vinet var upptorkat satte jag med på stolen bredvid där du hade suttit hela kvällen. Och då var det något som hände, vi fick kontakt, en kontakt vi inte hade haft på hela kvällen. Jag vet inte hur det gick till med något hände. Vi hade pratat hela kvällen, skrattat men inte haft någon närkontakt med varandra, vi börja kittla varandra..

Tiden var inne då det var dags att bege sig till stan för att träffa annat folk. Folket som var på förkröket började bege sig medans du och jag satt kvar i uterummet, de kom och sa till oss att vi skulle gå, så det fick bli så.

På med skorna och ut i den kalla april-kvällen, det var kallare än vad jag trodde det skulle bli och just därför hade jag ingen jacka. Jag bad dig hålla min väska under tiden då jag tog på mig min kofta. Efter det fortsatte det, kittlade varandra och på något vänster blev det till att vi höll handen och så förblev det resten av kvällen.
Vi hade inte kommit många meter från huset (vad jag minns vill säga). Då vi, du och jag stannade upp och började kittla varandra igen.. Jag kom närmre dig för att komma undan ditt kittlande, och då fick vi den där ögonkontakten som bara betyder en sak! Den ögonkontakten som kan vara den längsta någonsin, men som man verkligen inte ska bryta sig ifrån. Efter det kom första kyssen..
Vi fortsatte vår promenad ner mot stan, resten av folket hade gått i förväg och nu gick jag helt själv i en nästintill helt okänd stad med en helt okänd kille. Jag var inte speciellt oroligt, men jag borde nog ha varit det, vad som helst hade ju kunnat hända. Men är man full och ja, inte så smart så antar jag att det är sånt man gör? Men som tur vad så hände ju inget!
När vi närmade oss stan sa han att vi skulle träffa några kompisar till honom lite snabbt bara innan vi mötte upp de andra. "Jaha, ska han lämna mig nu och bara låta mig gå helt själv", vad det första jag tänkte när han sa så. Nej istället gick han fram till sina kompisar med mig i handen, stod och prata lite och under tiden stod han och höll om mig.
Kvällen gick och vi mötte upp de andra igen. Vi gick och höll handen, pussades och så fort vi stannade till och pratade med några stod han bakom mig och kramade mig. Kvällen gled mot sitt slut, eller nej det gjorde det inte, men han skulle hem. "Hoppas vi syns igen", "vill gärna lära känna dig", "jag hör av mig imorgon" var några av orden jag fick höra innan han kysste mig hejdå..
Dan där på smsade vi i flera timmar, du var så snäll och ja, det finns nog inga ord för det. Men efter några dagar var det något som hände.. Jag vet inte vad som hände och nu är det som det är!

Jag önskar jag kunde skriva något fint om denna kvällen i slutet av april, och jag har försökt till det också. Hur fint det nu blev, det vet jag inte.. Jag kände mig lycklig under den kvällen!