fredriksson

Teddybjörnen Fredriksson,

ja så hette han

en gång var han bara min,

och vi älskade varann

Teddybjörnen Fredriksson,

hans nos den var av garn,

ja han var min bästa vän,

när jag var ett litet barn.

i miss

Jag saknar handbollen, jag saknar wartatjejerna, jag saknar alla cuper.. Vi kanske inte var det bästa laget, men och? Vi hade roligt, och det var huvudsaken, eller? Jag minns första matchen jag spelade, det var då när vi var små och fortfarande spelade på halvplan, med mjukisbollar, nersänkta mål och inte kunde alla regler än. Jag kommer ihåg första målet jag gjorde, det var nere i Varberg, var på vänsterkanten, hade numer nio på tröjan. Det är en sån sak man aldrig glömmer. Eller när vi var i Östersund första gången, när Östersundsposten följde efter oss hela cupen, fotograferade oss, intervjuade oss mm. Eller de året vi var med i Partille Cup när det regnade exakt hela tiden, alla var leriga men ändå hade sjukt kul. Eller de gånger vi varit i Kungsbacka och spelat Aranäs Open, ytterligare en cup utomhus som vi blev leriga på men ändå hade kul. Alla träningarna med killarna, tjejträffarna vi haft och ja. Jag saknar detta otroligt mycket. Eller som när vi var i Färjenäs och spelade SM för första gången. Eller när vi var i Tibro och bodde på vandrahem. Sen får vi inte heller glömma våran lilla resa som vi gjorde till danmark, där vi spelade cup. Det var nog en av de bästacuperna. Alla fredagsträningar i Ryaskolan, som jag egentligen inte tror någon tyckte speciellt mycket om? Istället för vi träna i Velebithaller eller vad den nu hette, men mest av allt tyckte nog alla mest om Lundbystrand. Och framförallt, våra tränare vi hade. Mats som hade oss i handbollsskola först i början, sen kom den andre Mats också till. Sen försvann första Mats, så kom Lena och började träna oss. Två tränare med nästan ingen utbildning överhuvudtaget, men ändå lärde de oss en hel del inom handbollen. Sen får man jag inte glömma Mathias som nog inte många gillade i början, men lärde sej att gilla genom tiden. Alla tyckte han var för hård och sträng, med tanke på att Mats och Lena inte var lika hårda mot oss, men vi klarade av honom. Under första tiden vi hade Mathias hade vi även Mia en period tills hon blev med barn, med det var de om henne. Tills slut fick vi även Niklas som tränare, som jag inte hade länge. För att jag fick ont i mina knän och inte klarade av det. Det var anledningen till varför jag slutade i handbollen. Vi var inte det laget med många avbytare eller två lag, utan vi var det laget med ett lag och en eller två avbytare per match. Så strax efter att jag hoppade av, så las laget ner för det fanns inte tillräckligt med spelare mm. Alla dessa år med de tjejerna, jag saknar tiderna.