Jag ångrar det jag gjorde. Hur ska jag kunna gottgöra dej? Skulle du kunna förlåta mej? Det var aldrig meningen att det skulle bli såhär. Jag var lycklig med dej, lyckligare än någonsin. Du gjorde mej hel, du fick mej att må bra. Jag är varken hel eller mår bra utan dej. Du förändrade mej, du gjorde mej till något bättre! Det är inte såhär det ska vara. Det enda jag vill är att det ska vara du och jag igen, som det var då. Jag står inte ut att ha det så här. Jag har försökt gå vidare, klara mej utan dej, men det går inte. Hur mycket jag än vill och försöker, så går det inte. Jag har försökt på flera olika sätt, men inget funkar. Jag saknar våra smågräl om vem som gjort rätt och vem som gjort fel, vem som gör vad och vem som inte gör vad. Våra gräl om småsaker som egentligen inte spelar någon roll. Att få somna bredvid dej, och sen även vakna upp bredvid dej, få somna i din famn, att få känna din närhet och värme. Kunna vakna mitt i natten och väcka dej och säga att jag inte kan sova, utan att få dåligt samvete för att jag väckt dej och sen somna om mot din mage. Få dina underbara kramar varje dag, och dina kyssar. Jag kommer ihåg hur dem var, hur det pirrade i hela kroppen varje gång jag fick dem. Jag var kär, kär på riktigt, kär som jag är nu. Det finns en grej jag vill uppleva igen, och det är att få vara dej nära. Få känna din kropp emot min, och aldrig mer släppa taget. Jag skulle kunna göra allt för att få dina gulliga godnatt- och god morgonsms igen. Dem där som bara jag fick, där du skrev hur mycket du tycker om mej. Jag saknar alla stunder då vi bara låg i sängen hela dagen och bara pratade, skrattade, kramades, kysstes och bara mös, det är dem stunderna jag vill uppleva igen. Jag vet inte vad jag ska göra för att du ska förstår. Jag vill ha dej, bara dej! Du är allt för mej, jag är inte hel utan dej. Det är med dej jag vill leva mitt liv. Jag har varit utan dej i ca två månader, och dessa månader har inte varit bra. Jag saknar dej mer och mer för varje dag som går. Det kändes som om att jag levde i en dröm när det var du och jag, en dröm som var underbar, en dröm som skulle vara för alltid, men så blev det inte. Det blev inte så på grund av att jag var en idiot, jag trodde jag skulle klara av att leva utan dej. Jag kommer ihåg första kyssen, hur det gick till, hur nervös du var och även jag. Jag kommer ihåg det som om att det var igår, fast att det nästan är ett årsen nu. Jag kommer ihåg vilket prat det blev i skolan, hur alla pratade. Flera från klassen hade sagt sen länge att du och jag skulle bli tillsammans, både du och jag hade nekat det flera gånger. Sara visste precis hur jag kände för dej, redan när vi var och badade i Borås. Men då erkände jag aldrig att jag gillade dej, då var det det där vanliga "jag vill bara testa honom", men egentligen ville jag mer. Inte förens den 25maj, fick jag den där första kyssen av dej, som jag så länge velat ha. Jag var lycklig, lyckligare än någon annan gång. Lördagen den 30maj sov du hos mej för andra gången, men första gången själv. Det var då, mycket tack vare Sara och Oskar som det blev vi. Klockan var strax efter 12 på kvällen när vi pratade med de på msn och de frågade om vi var tillsammans och både du och jag kollade på varandra, och skrev nej till dem. Då vi fick något liknande i svar som "vi ska vara de första som får reda på att ni är tillsammans", sen var det inte så mycket mer om det. Vi gick och la oss i min säng, låg och pratade och du sa att jag var din och du fick som svar "bara om du är min". Efter det fick Sara och Oskar ett sms där det stog att vi var att par. Jag kommer ihåg det som om att det var igår. Du är det finaste jag någonsin har haft. Johan Elias Solberg, jag älskar dej! Jag skulle kunna göra allt för att få dej igen!
