så kan det vara på låtsas!
måndag 15 oktober 2012
ett tonårshjärta
Jag minns allt som om att det var igår. Att så mycket kan ske på så kort tid, eller är det lång tid? 19år, det är ju egentligen inte så lång tid och "denna" världen har jag bara varit i ett tag. Men innan det finns det också en historia, men detta är en annan historia.
Allt började 2009, tror jag? Ett år med endast ord, bild och text, men ingen kontakt. Tiden gick, mamma och pappa såg lyckan i mina ögon. Och när jag var med dig fanns det inget mer än lycka, till en början iallafall. Månaderna gick, och jag började faktiskt må dåligt av att vara med dig. Du fick mig att må dåligt, jag var osäker och din press gjorde mig illa mående. Jag kunde gråta så mycket att jag börja spy. Jag mådde faktiskt inte alltid bra med dig! Skratt, lycka, bråk, tårar och kärlek. Jag trodde allt var på riktigt, tills dagarna jag åkte iväg. Jag blev sårad av att se saker, och sen kom det. Det kom som en bomb, jag var förberedd men visste inte när den skulle landa. X antal mil ifrån dig så slog bomben ner. Jag tvingade fram den, jag kunde inte med att vänta mer, jag kände mig på det. Jag har aldrig tidigare visat mig så sårad inför min familj, inte på de sättet iallafall. En hel kväll, en hel natt, en hel dag och framför allt en hel bilresa från fjällen och hem. Tårarna tog aldrig slut, det var som om att jag även fällde dina tårar.
På denna tiden var det redan 2011, jag skulle fylla 18år. Hela 18år och jag kände mig så stor, och jag längtade så. Jag hade pratat så länge om det, om maten. Men det som gjorde mig lyckligast var det där sms, det där smset som väckte mig mitt i natten, så jag slängde mobilen i golvet så den flög i bitar. Jag gjorde det av trötthet, av jag vet inte vad. Tiden gick jag träffade nytt folk, fick nya kontakter, åkte långt ifrån dig. Kom hem, gick i skolan och jobbade som aldrig förr. Försökte minnas och glömma på samma gång.
Det kom tillbaka, du kom tillbaka men försvann lika fort igen. Vi funkade inte, vi är som dag och natt, vi är som samma men funkar inte helt enkelt. Jag var förkrossad igen, tårarna tog över och illamåendet fanns där igen, det gjorde så ont. Det sved inom mig.
Jag träffade folk som jag fått kontakt med tidigare under året, började umgås, fick tillbaka leende och lycka. Fann något som gjorde mig lycklig, glad och utan tårar. Trots det kom du tillbaka igen, du försökte stötta och hjälpa mig. Du fanns där för mycket, för inpå. Men du gjorde mig lycklig, men det funkade inte.
Allt började 2009, tror jag? Ett år med endast ord, bild och text, men ingen kontakt. Tiden gick, mamma och pappa såg lyckan i mina ögon. Och när jag var med dig fanns det inget mer än lycka, till en början iallafall. Månaderna gick, och jag började faktiskt må dåligt av att vara med dig. Du fick mig att må dåligt, jag var osäker och din press gjorde mig illa mående. Jag kunde gråta så mycket att jag börja spy. Jag mådde faktiskt inte alltid bra med dig! Skratt, lycka, bråk, tårar och kärlek. Jag trodde allt var på riktigt, tills dagarna jag åkte iväg. Jag blev sårad av att se saker, och sen kom det. Det kom som en bomb, jag var förberedd men visste inte när den skulle landa. X antal mil ifrån dig så slog bomben ner. Jag tvingade fram den, jag kunde inte med att vänta mer, jag kände mig på det. Jag har aldrig tidigare visat mig så sårad inför min familj, inte på de sättet iallafall. En hel kväll, en hel natt, en hel dag och framför allt en hel bilresa från fjällen och hem. Tårarna tog aldrig slut, det var som om att jag även fällde dina tårar.
På denna tiden var det redan 2011, jag skulle fylla 18år. Hela 18år och jag kände mig så stor, och jag längtade så. Jag hade pratat så länge om det, om maten. Men det som gjorde mig lyckligast var det där sms, det där smset som väckte mig mitt i natten, så jag slängde mobilen i golvet så den flög i bitar. Jag gjorde det av trötthet, av jag vet inte vad. Tiden gick jag träffade nytt folk, fick nya kontakter, åkte långt ifrån dig. Kom hem, gick i skolan och jobbade som aldrig förr. Försökte minnas och glömma på samma gång.
Det kom tillbaka, du kom tillbaka men försvann lika fort igen. Vi funkade inte, vi är som dag och natt, vi är som samma men funkar inte helt enkelt. Jag var förkrossad igen, tårarna tog över och illamåendet fanns där igen, det gjorde så ont. Det sved inom mig.
Jag träffade folk som jag fått kontakt med tidigare under året, började umgås, fick tillbaka leende och lycka. Fann något som gjorde mig lycklig, glad och utan tårar. Trots det kom du tillbaka igen, du försökte stötta och hjälpa mig. Du fanns där för mycket, för inpå. Men du gjorde mig lycklig, men det funkade inte.
Året var 2012, jag hittade lyckan i så mycket annat än dig, men du fanns där ändå. Student och bal, vänner och inte vänner och framförallt vinet. Det låter hemskt att skriva det, men vinet har druckits för mycket av det senaste året. Hela våren inför studenten och balen, det fanns bara tankar om det i mitt huvud. Förutom dem där tankarna, som smög som på om nätterna.
Vi åkte på festival, till Borlänge, inte du och jag. Men jag och vänner och med för mycket packning av det ena och för lite av det andra. Jag fann en romans, eller inte. Jag hittade en pojk, en pojk som kunde blivit en romans. Han var snäll, han kände, eller ja känner den där snygga fotbollsspelaren som jag är så svag för. Eller nej, han är faktiskt släkt med honom. Han var yngre, ett så kallat "lammkött", vi fortsatte ha kontakt. Ett tag iallafall. Vi åkte utomlands, inte ihop, jag åkte för mig och han för sig. Jag mötte en ny pojk, även så ett sånt där "lammkött", vi pratade. Inte i verkligheten, men via nätet. Vi va så nära varandra, men så långt ifrån varandra. Vi var så långt ifrån vår hemstad, vi var från samma stad men från olika länder. Jag fann min lycka utomlands. Det kändes så otroligt bra, hela sommaren kändes så bra. En riktig sommarromans på distans, fast delat i två. Det fanns egentligen ingen romans. Vi bara pratade, hängde för oss själva.
Mitt hjärta var krossat, flera gånger om. Av samma person, som gång på gång. Trots det, så har det gått tillbaka. Hur många gånger kan ett tonårshjärta brista? Lika många gånger som det kan läka? Eller brister det helt någon gång, utan att läka? Gör det mindre ont för varje gång som hjärtat brister? Eller gör det lika ont varje gång? Just nu spelar det ingen roll.
I dagens läge, i skrivande stund, ligger jag med ett otroligt stort leende på läpparna, ett hjärta som slår dubbla slag och fjärilar i magen. Han finns där ute, han bryr sig om mig. Det finns en ny "han", det är inte samma, men det är en ny. En ny som faktiskt gör mig glad, lycklig och gör mig till fjorton år igen.
Mitt hjärta var krossat, flera gånger om. Av samma person, som gång på gång. Trots det, så har det gått tillbaka. Hur många gånger kan ett tonårshjärta brista? Lika många gånger som det kan läka? Eller brister det helt någon gång, utan att läka? Gör det mindre ont för varje gång som hjärtat brister? Eller gör det lika ont varje gång? Just nu spelar det ingen roll.
I dagens läge, i skrivande stund, ligger jag med ett otroligt stort leende på läpparna, ett hjärta som slår dubbla slag och fjärilar i magen. Han finns där ute, han bryr sig om mig. Det finns en ny "han", det är inte samma, men det är en ny. En ny som faktiskt gör mig glad, lycklig och gör mig till fjorton år igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)