i miss your voice in the evening

Allt gick så fort, vart tog saker och ting vägen som vi gjorde då? Innan vi två blev en? Innan det blev du och jag? Jag saknar saker vi gjorde då, även om det ändå finns kvar nu. Men jag vet inte om det är samma sak nu, det händer inte lika ofta. Jag saknar alla sena kvällar, då vi bara låg och pratade i telefon om absolut ingenting. Trotts att det är ett antal mil mellan oss, kändes det som om att du låg bredvid mig och viskade i mitt öra. Vart är alla de kvällarna nu? Jag saknar att få höra din röst innan jag halvt somnar med telefonen i handen, att det alltid är jag..

"Men du..?"

"Ja?"

"Jag måste sova nu..."

......

"Godnatt"

"Godnatt"

"Sov gott"

"Sov gott"

"Jag älskar dig"

"Jag älskar dig"

"Pusshej!"

"Puss på dig!"

ord och blickar!

Att så små ord och blickar kan säga så mycket. Att det har en så stor betydelse. Hur kan det vara möjligt? Genom att bara be om en sak, kan det sluta hur som helst. Hon vill inte bestämma över honom, han vill inte bestämma över henne. Ändå med några små ord kan en stämning lätt ändras. Hur är det möjligt? Är det bara hon som känner såhär? Är det rädslan för att förlora honom också, som gör det så? Så många gånger förr och ska det behöva hända igen? Är det så det ska vara, att små ord och blickar ska få bestämma saker och förändra stämningar? Ibland undrar jag om det inte vore bäst att bara vara tyst, och blunda. Så slipper man vara den som förändrar en stämning mellan en, två, tre eller fyra personer.

10 - 12 juni!

Hur har eran helg sett ut? Så här såg min ut;