Ensam sitter jag här vid datorn i köket, musik från vardagsrummet sprider sej hit. En underbar musik, fast inte den musiken jag skulle lyssna på om jag startade musiken själv. Det är mammas och pappas musik som sprider sej hit till min ensamhet. Underbar och fin musik, med en mening i sej, tror jag iallafall? Utanför fönster är det mörkt och gatulamporna lyser redan, även att klockan bara är halv sju. Vintern smyger sej på en bakom ryggen, precis som ens fiender som man egentligen borde hålla sej närmre än sina vänner.

Det svåra är inte att skriva, det svåra är att få idéer om vad man ska skriva.

Blåa jeans, blåa jeans med stora hål i, bar hud med blåmärken. Svidande skavsår, som sakta läker till ärr. Brännande tårar som rullar ned för ens kind, man försöker, försöker hålla dem inne. Men det funkar inte, hur mycket man än försöker så funkar det inte. Det kommer bara mer, även fast man inte vill. Det finns massor av lufta, ändå kvävs man, kvävs i sin egna gråt. Man kan inte rå för det, tårarna bara kommer. Man klarar inte att hålla det inom sej.. Börjar tårarna väl rinna förnågot, så slutar de inte rinna, det fortsätter bara. En känsla, två känslor, tre känslor alla känslor kommer på en och samma gång. Det funkar inte, man klarar inte av det. Just därför blir det så. Med ens blåa jeans, men stora hål i, och blåmärken på hela kroppen som man inte vet vart de kommer ifrån, sitter man där med kinderna våta, våtare än det djupaste havet ute i havs.