Jag kvävs, jag får ingen luft. Jag behöver få plats att andas på, få en plats att andas på för mig själv, utan dig. För varje andetag, så känns det som om att strupen täcks igen ytterligare lite. Jag behöver vara ifred, jag behöver andrum. Du kväver mig! Jag vill bara att det ska bli bra. Men på detta sättet blir det inte bra. Det blir bara så fel, det blir för mycket. Låt mig bara vara, bara för en minut eller två! Jag vet att du bara vill väl, men jag behöver en stund för mig själv. Det går miljoner av tankar i mitt huvud och jag behöver få andas, men just nu finns det inget andrum för mig..
