Jag saknar dej, jag saknar dej otroligt mycket. Jag vill att du kommer hem nu! Du är det vackraste jag vet, utan dej är mitt hjärta inte helt. Det har varit du och jag i snart sju månader, sju underbara månader. Sju månader med skratt, gråt, hat, kärlek och framförallt lycka. Du gör mej så otroligt lycklig, jag ska inte säga alltid, för då ljuger jag. Det finns ju en del stunder då jag har velat lämna dej, för jag varit så arg och besviken på dej. Men efter att ha fått skrika, slå och allt vad jag nu gjort, så har det gått över. Men även att det är som det är, så i vissa stunder vill jag bara ha dej som vän. Ibland känns det faktiskt bara som om att vi är vänner och inget mer, ska det verkligen kännas så? Jag skulle aldrig klara av att lämna dej, jag klarar mej inte utan dej. Att veta att jag alltid har dej vid min sida, det är en känsla som inte går att förklara, att veta att jag alltid kan komma hem till dej för att bara vara. Att få somna in i din famn som ett litetbarn, känna din trygghet och värme när jag somnar, och speciellt de morgnar då jag vaknar tidigt. Att veta att jag kan väcka dej och säga att jag inte kan somna om utan att du blir arg, och du bara lägger armarna om mej och säger att jag ska försöka somna om för att det är jättetidigt. Det är en känsla som inte går att förklara, den går bara att uppleva. Förutom att du är min pojkvän, så är du även min bästavän! Tre år i nästan bara vänskap från din sida, och tre år i både vänskap och kärlek från min sida. Jag vet att du hatar när jag tar upp saker, lite mer känsliga saker som hänt mellan oss två. Saker som jag inte tycker är lika känsliga, men mer pinsamma och saker du säger att du ångrar, men vad vet jag? Det kanske var bäst att det inte blev nått första gången jag ville? Nu är det som det är, och det är jag lycklig för. Jag älskar dej, Johan Elias Solberg. 
