Hittade ett inlägg här på bloggen, som jag skrev för ett årsen.
Jag vet inte vad du vill ha utav mej? När jag sitter här själv, rullar tankarna bara på mer och mer för varje minut som går. Jag vet inte vad jag ska göra så allt ska bli bra. Regnet slår utanför mitt fönster, och glaset med dricka i står och vinglar på bordet. Dricka, dricka som egentligen ska vara kall, och gärna ha en eller två isbitar i, men som just nu i denna stund är varm och knappt någon kolsyra kvar i. Om man bara skulle skaka lite på bordet skulle glaset med dricka trilla ner på golvet, glaset hade gått i tusen bitar och alla dricka hade runnit ut och blivigt till en kladdig sörja på det ny städade golvet. Ett golv, så ret att man skulle kunna spegla sej i det. Jag vet inte vad du vill ha av mej? Jag kan gå ner på mina bara knän på en hård och grusigstig, endast för att göra dej lycklig. Iallafall för att få fram ett litet léende på din röda, nästan blodröda läppar. Du är kall, iskall som ett kallt stengolv mit i vintern som ingen rört på flera dagar. Du ser så ensam och rädd ut, står för dej själv som en gammal bokhylla som ingen vill ha på en loppmarknad. En gammal och värd bokhylla, en bokhylla som någon gång betytt något för någon, men som inte längre vill ha den. För att man trott att saker tappar värdet ju äldre det blir, men nej. Du har en betydelse och du är värd en helförmögenhet. För någon kanske du inte är värd ett öra, medans för andra är du kanske värd mer än något annat. Torka bort tårarna från kinderna, ta min hand och följ med mej. Följ med mej ut i världen, kom så ska jag visa dej. Visa dej något som jag tror du aldrig sett förr. För i den ensamhet du har haft, kan du inte sett så mycket va? Kom med, torka tårarna och ta min hand. Vi ska vandra, vandra enda från botten upp till toppen. Bara så jag kan få ett léende på dina vackra röda, nästan blodröda läppar. När vi når toppen, då ska vi sluta vandra. Vet du varför? Jo, för det sägs att när man är på topp ska man lägga ner och inte falla tillbaka. Så när vi kommit till toppen, då slutat vi vandra, men vi kommer fortfarande sträva efter en bättretid. En bättretid, en ljusaretid, en tid som du också trivs i. En tid som du och jag, bara vi två kan leva tillsammans i. För kom ihåg, även i det mörkaste rummet, under den mörkaste himlen så kommer du aldrig bli ensam, för att i mörkret är du aldrig ensam. Dra dej till ljuset, där kan du bli ensam, men det kan du aldrig i mörkret bli. Och kom ihåg vad alla än säger så har du en mening, en betydelse, en värdighet och alltid en extra axel att vila på när allt känns tungt. Du betyder något för alla, kanske inte lika mycket för alla, men alla vet att du finns och existerar och vill dej bara väl. Kom ut, visa din vackra sida, göm dej inte mer.
