Morfar

Det känns som om att jag står på ena sidan av en vägg och du på andra. Jag försöker ta mej igenom den, medans du bara går längre och längre ifrån den. Jag vill inte ha en vägg, en vägg svart, för svart för att kunna skilja om det är någon som står bakom mej och skuggar den. Hur mycket jag än försöker, så känns det som om att den aldrig kommer att rasa. Det känns som om den bara blir högre och högre för varje dag som går, jag orkar inte kämpa mer snart. Du sa att det skulle vara vi för evigt, men det var längesen jag slutade tro på ett förevigt. För det är inget som varar förevigt, någonstans tar allting slut även att man inte vill det. Och detta tog slut för ett par årsen.. Jag saknar dej, det var jag som var morfars lilla prinsessa och jag lovar dej, det är jag än idag. Hur gammal jag än blir, kommer jag alltid att vara det. Vill du veta en sak? Du har blivit gamlefarfar nu också, din äldsta syster vars äldsta son har fått en liten pojke. En söt och ömtålig liten Oskar. Du har blivit farfar för en tredje gång också, det kanske jag redan har nämnt med? Om inte, så har din son fått en till liten flicka, en Alva som snart är ett år. Alvas fader gifte sig i höstas med Pernilla som är vacker som få. Hur mycket tid det än går, så antar jag att jag kommer förbli morfars enda prinsessa, men sen så har du ju ett antal prinsar som morfar, och en prins som farfar och två vackra prinsessor även som farfar. Trotts att jag bara var 5år när du gick bort, så har jag minnen av dej, jag minns när du alltid sov i en av de bruna fottöljerna uppe på landet och sa att jag var morfars lilla prinsessa. Jag saknar dej morfar, jag vet att du är där uppe och vakar över dina barn, svärbarn, dina prinsar, prinsessor och mest av allt över mormor. Jag kommer till dej, snabbare än vad du tror, vi kommer att ses snart igen. Jag älskar dej.