Ta mig tillbaka, till Borlänge, till Peace and Love, till sommaren, till vänner, till sena utekvällar, till galna dagar. Men mest av allt till Winnerbäck-konserten, lagom lullig och musik som är mer än underbar. Att stå framför scenen när det är mörk och Winnerbäck bara lyser upp hela området med sin musik, sin röst och ja det finns inga ord. Jag var så lycklig, så lycklig att jag började gråta, tårar av lycka. Det var så himla bra, så otroligt bra, så bäst. Trots att han inte spelade en av låtarna som betyder mest för mig, en låt som är uttjatad och inte så bra längre, men det är den låten. Den får mig lycklig, den gör mig tårögd men den har en betydelse. Det är visst nån som är tillbaka...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar