tonårshjärta

"Jag minns en gång för precis ett år sedan idag. För precis ett år sedan fick jag lära mig hur ett brustet hjärta känns. Jag förstod vad människor, böcker och filmer menar med när "ett hjärta gråter". På en båt från Gotland stötte jag på min dåvarande pojkvän och han sa att det inte längre fungerade. Jag förstod inte riktig, men så lämnades det. Vi satt vid ett båtfönster, så nära, men ändå så långt ifrån varandra.
Som jag grät efter, utan att jag egentligen riktigt visste varför. Det kändes skönt att gråta, tomt att inte gråta. Tomt att vara ensam på något sätt. Jag grät vid skolskåp, jag grät i vårt badrum, i vår soffa och jag grät i min säng. Ute bland snön fastnade jag i kyla och tårar. Utan att jag riktigt visste varför.
"Art never comes from happiness" visade sig vara sant.
Men med vår minskar tårar och med minskade tårar ökar leenden, men jag lovar er, det är en lång process.
Det var då en nästan-vän till mig sa
"Flickan vars hjärta gör ont för första gången faller inte hårdare, bara längre". Jag föll långt och i och med det tar det ett tag att klättra upp.
Vår och sommar kom med blommor, bara ben och festival. Festival kom med festival-kärlek. I en publik mötte jag en pojke med linne och blont hår. Vi gick på konserter, höll varandra i hand och lät läpparna mötas. Någon som höll mig i handen när jag somnande och det var så himla fint, i två veckor eller så. Sen upphörde det tvärt.
En gång till gick mitt hjärta sönder. Jag föll inte lika långt, fast ändå på något sätt hårdare. Jag hade hoppats så mycket, att det som sprakade mellan tält och sådant skulle flytta med hem ett tag. Jag grät igen. (Man gör ju det så lätt)
Det gick några veckor, det gick ännu fler och en pojke med brunt hår tog ett steg in i mitt liv.
"Hur kommer det sig att jag vill träffa dig, även fast vi sågs för bara sju timmar sedan?"

Tänk vad mycket som kan hända på ett år och tänkt vad mycket ett tonårshjärta tål.
Tänk vad det går sönder, läker, går sönder och läker igen."

Denna texten, från denna bloggen, gör mig lika berörd, lycklig och jag vet inte vad varje gång jag läser den. Det är snart ett årsen jag läste den för första gången, men oavsett vad, så blir jag lika berörd idag. Nu ska jag äta lite lunch och städa lite hade jag tänkt mig!