Vinden blåser mjukt och kyligt i mitt hår, när jag går där med dej hållandes i min hand. Mitt alldeles egna hår, mitt långa, inte så finahår, men det är faktiskt mitt eget, och ingenannans hår. Inget tovigt och felfärgat löshår. Mitt eget hår som jag gillar ibland när det är platt och extralångt. När du går där vid min sida och berättar vad du egentligen känner känns det som om det blåser till extramycket. Känslorna i mej bara flyger runt, som om det vore löv i en höststorm. Men mycket större, tyngre och finare än löv flyger känslorna runt. Jag säger inte att jag inte tycker om höstlöv, för det gör jag. Jag tycker de är underbartfina. Alla olika färgnyanser de skiftar mellan, röd, gul, grön, orange och brun. Plötsligt när vi går där börjar det falla ner något där uppifrån. Något mindre än höstlöven som började falla för några månadersen, något vitt och fint. När man var liten, gick på dagis och satt och målade om förmiddagarna fick dessa små finasaker bli till små stjärnor nästan, fast finare. Det jag pratar om är snön som börjat falla. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar