Idag väkte pappa mej vid halv ett ungefär och tvingade upp mej. Rätt så elakt tycker jag, för jag ville sova. buhu. Men jag gick iallafall upp, och då stog frukost fram dukat på bordet åt mej. Mamma hade fixat det, för hon och pappa skulle ända äta lunch, så hon fixade fram åt mej också. Tack mamma. Under frukosten/lunchen börjades det prata om min skolgång, och jag hatar verkligen att prata om den. Det är hemskt tycker jag. Men i vilket fall, efter frukost gick jag in i duschan. Duschade, sen satte jag mej vid datorn tills det var dags att åka på släktkalas i Stenungsund. Eric fylde 8år igår, grattis kusin. Så vi var la där från ungefär tre till halv sex ungefär. När vi kom hem bokade jag biobiljetter till morgon dagen. Ska se "yes man" med Jocke, Charlie och Sofia. Nu är underbara alla tre. Puss på er.

.

Jadu.. Kärleken är faktist väldig jobbig och svår, men ändå helt jävla underbar har jag kommit på. Och jag vet inte hur jag ska göra. Han finns fortfarande där, och jag saknar han. Men du har tagit stora delar av platsen han fylde upp, och bara stack ifrån. Jag känner dej inte speciellt bara, men du är så otoligt snäll, mysig och underbar. Det känns fel, men ändå så jävla rätt.. Och jag har sagt till dej som det är, men det gjorde nog inte saken speciellt mycket bättre eller sämre. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra. Ibland önskar jag bara att vissa saker varit lättare än vad det egentligen är, och andra saker svårare. Men nu är det som det är, och jag vet inte riktigt hur eller vad jag ska göra. Förlåt.. Men jag lovar dej, det finns en chans, du behöver inte oroa dej. Saken är nog bara det att det har gått för snabbt fram. Men det fixar sej, och vi klarar detta. Eller hur? Du och jag, det känns faktist rätt. Joakim Alfredsson!